hans handlov och tvingade honom att tränga sig mellan bror och syster. Domprostinnan var tvungen att draga sig en smula åt sidan; det kunde icke hjälpas.
Inspektor Halling var i vardagslag en mycket tystlåten man, men han tyckte om att tala offentligt. Han var förtjust i att tala offentligt. Vickberg tillät sig att göra miner. Men Halling såg icke på Vickberg. Det var icke till honom, han talade.
— Håhåhå, suckade hans nåd. Det kom alldeles ofrivilligt. Hans nåd hade själv tänkt säga några ord, nu kände han, att de där orden började komma i oordning. De funnos alltjämt i hans hjärna, men de bytte plats med varandra.
— Det va tusan till inspektor, han kan, han! viskade folket. Vickberg bet sig hårt i underläppen. Han hade fått kramp i armen, baronen nöp honom. Även skogvaktar Ring blev nupen av baronen, men äran gjorde honom okänslig för en så ringa smärta.
Domprostinnan tycktes rörd.
Äntligen slöt talet med en fras på en gång yvig, stolt och viftande som en pudels svans.
Och sedan:
— Länge leve vår nådige och gode husbonde, högvälborne baronen och kammarherren Roger Bernhusen de Sars!
— Hurra, drumlar! röt Lars. De bakersta leden hade nämligen icke hunnit uppfatta leve’t förrän skogvaktare, rättare, soldater och f. d. soldater redan slutat sina rungande rop.
Nå, det var ju en småsak.
Baron Roger rätade på sig. Hurraropen hade livat upp honom, han lyckades till och med få fatt på några meningar av det där talet, som bragts i en sådan oordning.
70
