— Roger, låt mig först och främst säga dig, att jag under en sömnlös natt granskat och övervägt innehållet i ditt testamente. Och jag har kommit till den slutsatsen, att du handlar fullständigt rätt. Ja, Roger, du handlar rätt. Nog tror jag att utomstående komma att finna det — ja låt oss säga excentriskt. Men den som känner till förhållandena, måste inse, att det är en oavvislig plikt, som driver dig — —
— Fördöme mig — va fan — är du nu där med din plikt igen — —
— Ja, vi ska inte tvista om ord, vi mena i alla fall detsamma. — Men säg mig, när skall testamentet uppläsas, före eller efter middagen? — Jaså efter middagen. Och jag antar, att — att — festföremålet — ja, för den unge mannen blir ju på sätt och vis festföremålet. — Nå, han är ju redan som barn i huset, och det kommer väl icke att väcka någon förvåning, att han deltar i middagen. — Men var och hur vill du placera modern?
— Vasa? Modern? Enbergskan? Skulle hon sitta vid bordet? Hihihihi!
— Du har nog icke alls gjort klart för dig, i vilken förändrad ställning Lovisa Enberg hädanefter kommer. Eller finner du det verkligen vara comme il faut, att din arvinges mor vid detta högtidliga tillfälle står i köket?
— Jaså — mja mja — baronen smackade av hämndtörst. Du säger det, min söta? Nå, trösta dig, trösta dig! Är det hindret, vasa? Nå, så ska jag fördöme mig själv föra Enbergskan till bordet.
— Det lär du också bli nödd och tvungen till, käre Roger. Och jag antar, jag får den äran att föras till bordet av monsieur Toni — —
Baron Roger stirrade, han tuggade och ur högra mungipan slipprade saliven som en ångestens svett.
