Domprostinnans milda sorgsna ton skrämde honom. Han fick en plötslig känsla av att ha gått vilse, gett sig ut bland okända faror. Det var som att gå i en tät skog rik på väl dolda rävsaxar.
Fördöme den Jullan!
— Ja, Roger, du har menat väl. Men du har icke tänkt på följderna. Du har icke dragit ut konsekvenserna. Men jag är övertygad om att du nu inser, vilken taktlöshet du stod i begrepp att göra dig skyldig till. Och vilken grymhet mot den stackars gossen! Att på denna för honom så utomordentligt betydelsefulla dag totalt ignorera hans föräldrar! Och att våra gäster skulle få gå till inspektorsflygel och drängstuga för att lyckönska dem, som likväl stå honom närmast här i livet. Honom, de Sarska husets arvinge!
Domprostinnans vältalighet blev till slut verkligen glödande. Och den var berusande åtminstone så till vida, att den fullständigt omtöcknade den stackars baronens hjärna. I sitt innersta hade han en otydlig men stark förnimmelse av, att det dock fanns någonting sant i systerns ord. Någonting, som han bort tänka på men icke tänkt på, som han borde tänka på — men tyvärr icke kunde. Han slungade fram några häftiga ord för att tysta ned henne. Men då hon verkligen tystnade och mild och älskvärt lyssnande böjde sig fram mot honom, blev hans förvirring än större, outhärdlig. Till slut kastade han sig baklänges i sängen och skrek, halvsnyftande:
— Va fan — va fan — va fan —
— Vad du ska göra, käre Roger? Det är ju så enkelt.
Han tystnade, låg så stilla och hörde på hennes milda lugna röst. Av hennes mening förstod han icke stort mer, än vad barnen förstå av vaggvisans ord. Han var så fördömt trött.
74
