droppar cherry i vattnet — så att det knappt syntes, endast smakade lite, lite.
Tänk, Jakob drack vin utan vatten! Att han vågade!
Vad som var lustigt, det var, att allesamman skålade med Blenda, gubbarna ifrån staden, kyrkoherden, ja, till och med onkel!
Den enda, som icke drack med Blenda, var Jakob. Det skulle han få för! Blenda tyckte, att han åtminstone kunde se, hur vådligt fint och behärskat hon lyfte sitt glas och förde det till läpparna. Som om hon aldrig gjort annat!
Men Jakob såg icke åt henne. Han satt där tyst och surmulen och tittade på tallriken och bytte ett och annat ord med patron Siedel eller med Per Hyltenius. Per såg icke heller så vidare glad ut.
Högtidligt var för resten hela sällskapet — naturligtvis med undantag av Roger Hyltenius. Man fann allmänt, att hans nåd såg betydligt klen ut, och det dämpade naturligt nog tonen. Tydligt var, att värden kämpade med sig själv, med sitt dåliga lynne, sin trötthet och sina kroppsliga smärtor. Han försökte anknyta samtal till höger och vänster, men i rösten fanns något ansträngt och dolt retligt, som gjorde samtalen korta och föga livliga. Domprostinnan var synbarligen rädd, att man skulle trötta hennes bror för mycket. Hon drog samtalen till sig men fullföljde dem icke. Hon var gråtmild och resignerad som på en begravning.
Baronen sökte hämta krafter, lynne, sällskapliga ingivelser ur glaset. Han drack kolossalt. Men vinet gjorde honom sömnig. — Tant Enberg hade sagt Blenda, att det var ofint att dricka mycket. Men var det sant, så måste hela detta sällskap vara ganska ofint. Ty man följde värdens exempel beträffande
76
