kunde Arvid Siedel icke tillstädja. Under fulla tjugu år hade han varit van att taga och lyda order från Rogershus, och vanan hade skapat en blind tro på den befallandes ofelbara myndighet.
Han bjöd sin unge vän farväl.
— Varför fick du inte följa med? frågade Blenda.
— Det vete tusan. Baron har ju lika många griller, som det finns löss på en sugga.
— Att Jakob inte skäms! — Va är du så sur för? Var det inte stiligt kanske, att vi fick sitta inne vid bordet?
Jakob värdigades icke svara, och Blenda fortfor:
— Men du såg då ut, som om du haft ont i magen? Varför var du inte glad? — Du är då aldrig ett smul tacksam.
— Skulle jag vara tacksam?
— Jaha. Vi kunde ha fått sitta i köket.
— Hos mor, ja! Det hade passat bättre — åtminstone för mig. Eller också kunde jag ha sprungit ikring med fat och karaffiner som far. Och passat upp på de unga herrarna.
— Å, vad du är dum, sade Blenda. Något skulle hon ju säga. Men då Jakob mot sin vana icke bestred detta påstående utan snarare tycktes vilja instämma, blev hon ängslig.
— Va är det med dig? Varför är du inte glad? Varför är du inte som vanligt?
— Därför, svarade han betänksamt, därför att ingenting är som vanligt. Det har kommet på sned alltsamman. Hela Rogershus har kommit på sned och du och jag och vi allesamman. Märker du inte det?
— Nehej — —
— Nå då är det väl bara för mig det har blivit så. — Men adjö med dig. Nu ska jag gå upp och höra efter, vad det är, han vill.
78
