Blenda tänkte smyga sig förbi honom i mörkret och rusa nedför trappan. Svara kunde hon ju icke så nära som hon stod dörren. Och om han en gång till brummade med sin bas, skulle de helt säkert höra honom.
Per strök eld på en tändsticka; nu var det omöjligt att komma osedd förbi honom. Blenda hytte åt honom, att han skulle hålla sig tyst.
— Lyss du? viskade han. Tämligen häpen såg han ut, men tyst på tå gick han. Och Blenda kunde nu åter höra, vad som sades därinne.
— Ååårr tiv tvi — eljest tycker jag, att det kunde vara något för herrarna att tänka på. För en kan ju aldrig tro, att hans nåd ska lämna tösen alldeles lottlös, eftersom hon ju ändå ska vara hanses dotter — —
— Jag avstår från mina utan tvivel lysande utsikter och lämnar fältet fritt för kusin Vilhelm.
— Nej, jag ber, jag ber! Det är mig alldeles till fyllest, att jag under middagen höll på att skrämma den lilla upp i knät på vännen Roger. För övrigt må jag säga, att en förbindelse — vare sig till höger eller vänster — skulle såra min rätt utvecklade moral!
— Bravo! Bravo!
— Va tala de om? viskade Per. Hans stora ögon stodo på skaft och blängde förvirrat.
— Jag ber, det är mitt fullkomliga allvar. Saken är nämligen den, att släktskapen mellan mig och den unga damen i fråga är av en tämligen outredd natur. Somliga hålla före, att vi äro kusiner, under det att andra åter tyvärr vilja insinuera existensen av ett långt intimare blodsband. Pappa och vår vördade onkel lär nämligen ha rivaliserat om den sköna Mimmis gunst. Och om också onkel hemförde trofén — —
— Ååårrårr tvi — hostade Johnsson.
80
