— Således riskerar jag, att en liaison mellan mig och skön Blenda skulle kunna rubriceras — —
Väldig, tung, blint ilsken som en tjur, kastade Per sig över dörren, slog in eller upp den, bröt sig in till de skrattande tre, gubben och ungdomarna, insvepta i tobaksrök och punschångor. Blenda hörde rop, knytnävars dundrande slag mot bordskivan, Pers bullrande, ursinniga bas, frågor, svordomar. —
I det svaga skenet från kammarens lampa såg Blenda tvärbjälken, som gick mellan takstolarna. Hon kunde aldrig gå över vinden utan att kasta en förskräckt blick på den där bjälken. Det var någon, som hade hängt sig här för många, många år sedan — vem det nu var — —
Hon blev rädd, mungiporna drogos ned.
En skarp röst skar över oväsendet därinne:
— Vem fan kunde veta, att ungen stod och lyddes!
Blenda skrek till och sprang.
I inspektorsflygeln, i sin sängkammare, satt fru Enberg — å, du milde! — hon satt i länstolen och framför henne låg Blenda på knä, gråtande, över sig given, med huvudet dolt under tant Lovisas förkläde.
Vad stod då på? Var det därför att Jakob skulle resa? — Jaså, inte det. Hade hon slagit sönder någonting? Eller hade domprostinnan sagt någonting? Eller hade någon annan sagt någonting? — Ja, ja! — Vem hade sagt? Och vad?
Men det var omöjligt att få ett förståeligt svar av flickan. Fru Enberg var nästan rädd, att barnet låtit förleda sig att smaka på vinet. Hon kändes så förfärligt het. — Hur som helst: ett glas mjölk kunde icke skada, det brukar lugna.
