— Jag vill inte, hör du!
— Jaså.
Han satte sig på golvet nedanför sängen i samma ställning, som han brukade intaga nedanför britsen i jaktstugan.
Han var betydligt trött — åtminstone var han yr i huvudet. Och det var rätt skönt att få sitta stilla och tyst en stund, stilla i mörker.
Om han bara kunde förstå, varmed han förargat Blenda? Vad hade han gjort, eller vad hade han sagt? Nej, det kunde han icke förstå. Men att han förargat henne grundligt, det var tydligt. Så stygg brukade hon aldrig vara, nej, så stygg hade hon aldrig varit.
Nå, det gick väl över.
Det var skönt att få sitta stilla bredvid henne och tänka på — nej, icke tänka alls — att få luta huvudet mot sängkanten och blunda. Om hon ville lägga sin hand över hans ansikte.
Men att han icke fick kyssa henne! Å, den lilla illmariga fulingen — —
Han ställde sig på knä.
— Blenda, jag vet, att du inte vill veta av mig. Men om inte annat — så måtte jag väl ändå kunna få kyssa dig!
Han väntade icke på svar, han tog henne och höll henne fången.
— Vet du, hur många gånger, jag har kysst dig? Jag har kysst dig som nu — nu. — Jag kysste dig, då du sov, lilla, lilla. — Men du ville inte vakna du — ville du inte? Jag tror, att du vaknade många gånger — men du låtsades du! Var du inte vaken, säg? Var du blyg, säg? Jag kysste dig, som nu — nu — —
Han kände, att hon var förgråten, alldeles förgråten.
