— Men va är det då, Blenda? Vill du inte säga, vad du är ledsen för? Är det verkligen, för vad de sa', de där?
Hon kastade sig undan honom.
— Låt mig vara!
— Var inte dum nu! — Om du finge veta, vad jag vet, så skulle du glömma allting annat. Men nu har du minsann varit så stygg, så jag tror knappt du får höra — —
Han stödde armbågarna mot sängkanten, stödde huvudet i händerna.
— Blenda — hör du? — så skall jag viska — Minns du vad — minns du att din far sa’, att vi båda skulle — ? Och då trodde jag inte dig, och du trodde inte själv heller, fast du sa’ så. — Och mor ville skicka bort mig. — Men om det är sant, Blenda — lilla — lilla — —
Han slöt ögonen, han väntade, att hon skulle vidröra hans ansikte.
— Har onkel sagt, att vi ska gifta oss? frågade hon. Har han sagt det till dig också?
Han jakade långsamt, besviken.
— Äsch det är ju bara, som han säger. Inte kan vi gifta oss — vi är ju barnungar.
— Vi bli väl gamla.
— Det är inte gott och veta, hur det är då. Onkel, som är så ombytlig.
— Vad gör det oss, att han är ombytlig? — Eller är det bara därför att han vill, som du vill?
— Vill du då?
— Å, vad du är dum!
— Ja, men din mamma säger, att om du skulle gifta dig med en fattig flicka, så skulle du bli så olycklig. För du kan inte försörja dig själv en gång.
— Mor har inte reda på det sista.
88
