— För all del, Roger, bekymra dig icke om det! Det är ju så naturligt, att en stackars kvinna, vars hela liv varit en enda, en ständig oro, en kedja av missräkningar — —
— Nå, men Julia —
— Ja, jag vill icke uppröra dig, kära bror. Jag hoppas, att du har sovit gott?
— Utmärkt! Ett gott samvete, chère Julie, är en mjuk huvudkudde. — —
— Å, att du verkligen har den erfarenheten, stackars Roger. Jag trodde, din sömn som oftast var god — —
— Hi, hi, hi, fnittrade baronen.
Men han återvann hastigt sitt värdiga allvar.
— Jaha, min söta Julia, jag skulle vilja tala några ord med dig angående en sak av högsta vikt.
Domprostinnan böjde sitt huvud, markerat långsamt. Hon tog plats i soffan, mitt i soffan, och med en handrörelse hänvisade hon till den stora karmstolen.
— Vill du taga plats?
— Tack, joho, ja. Hm. — Ja, kära syster tillåter, att jag går rakt på sak. Det är om testamentet, jag vill tala. Jag hade, som du nog minns, tänkt offentliggöra det i går. Emellertid inställde sig vissa svårigheter — beträffande etiketten, som jag stackars enstöring totalt förbisett. Ja, jag är dig synnerligen tacksam, kära Julia, det skulle ha varit fan så obehagligt — —
— Jag ber — det där ha vi ju talat om.
— Javisst, hm. Jo, sir kära syster, det fanns ju däremot ingenting, som hindrade oss ifrån att underteckna det av häradshövding Björner upprättade dokumentet, vasa? Nå — jaha så skedde — i går
98
