varligt försök att begagna en politisk nödvändighet till hela rikets gagn”. Hertigdömena voro tänkta som utflöden av den kungliga statsmakten; genom dem skulle centralmyndigheten så att säga mångfaldigas och få fast fot i alla landets viktigare delar, ty arvfurstarna tänktes såsom den näst konungen själv mest oskiljaktiga delen av den enhetliga statsmakten. Vidare sökte Gustav Vasa, såsom Forssell särskilt belyst, nå målet genom att överlämna lokalförvaltningen åt lågättade fogdar ur ”skyttarnas” och ”djäknarnas” led, män som ingen kunde vilja tilltro makt att härska i eget namn. D:r Almquist har något inskränkt räckvidden av denna Forssells iakttagelse men å andra sidan framställt konungens — för övrigt även av Forssell åskådligt skildrade — metoder att göra t. o. m. de högadliga länsherrarna helt och hållet beroende av konungens vilja och nåd. Allt detta fick avgörande betydelse för svenska statens pånyttfödelse. Men det måste betonas mycket starkare än vad som hittills skett, att Gustav Vasa härvidlag ej handlade efter andra linjer än de kraftfullaste bland de medeltida regenterna; det vilar en avgjord Medeltidsprägel över alla sidor av detta reformarbete.
Detta förlänar emellertid ett särskilt intresse åt frågan om den svenska statsmaktens ställning till uppgiften att skapa inkomster i penningar för de nya statsutgifterna. Så outforskad som denna fråga är på grund av våra historikers oböjdhet att se svenska problem mot allmänhistorisk bakgrund, är det svårt att ge ett fullt säkert svar därpå, men de allmänna linjerna äro dock ej alltför svåra att följa.
I få ord uttryckt måste svaret bliva, att lösningen
