ligen var uttryck för en svårövervunnen slentrian. När inkomsterna kunde disponeras för ändamål utanför orten, kunde de uppenbarligen likaväl flyta in i statens allmänna kassa, och om det skett, hade möjligheten att inrätta statsverksamheten efter de växlande förhållandena mångdubblats.
Den som framför alla andra insett detta var Gustav II Adolf, som också jämte Axel Oxenstierna gjort mest i ord och handling för att avlösa den gamla ordningen. Alldeles i strid med den medeltida tendens, som efter vad vi sett fått sin högsta utformning under Gustav Vasa, voro Gustav Adolf och hans kansler likgiltiga för avsöndringen av kronans egendom (de s. k. abalienationerna) liksom av den ordinarie, in natura utgående skatten; de åsyftade en fast penningavlöning åt ämbetsmännen i stället för naturaunderhåll, och av statsinkomsterna intresserade de sig huvudsakligen för de kontanta bevillningarna samt därvid framför allt för konsumtionsskatterna, som alltid utgingo i penningar. Det är från denna tid som de s. k. indirekta skatterna, förut betraktade som tillfälliga gärder för särskilda ändamål, övergingo till fasta statsinkomster, just på grund av sin egenskap att skaffa statsledningen allmän köpkraft. Mot slutet av förmyndarregeringen hade sålunda den s. k. ordinarie räntan med tionden, d. v. s. hela den som normal betraktade skattekällan, nedgått till en tredjedel av de egentliga statsinkomsterna, medan tullar och acciser enbart utgjorde en sjättedel. Vilken roll makten över de preussiska hamnarna och därmed över hela den nordeuropeiska spannmålshandeln, det europeiska huvudstödet för holländarnas ekonomiska blomstring, härvid spelade, är
