en fråga som först den fortsatta utgivningen av Axel Oxenstiernas brevväxling kan klargöra.
Det är emellertid betecknande, vilken ovilja denna riktning mötte hos dem som lärt sig att se rikets trygghet i besittning av naturatillgångar och naturainkomster, det framgår av många exempel i Odhners utmärkta framställning av Sveriges inre historia under Kristinas förmyndare. 1636 nämnde riksdrotsen i rådet, att Gustav Adolf velat överlåta åt adeln hela Västergötland, Småland, Öland och Södermanland; Per Brahe sade, att det ej skulle ha bekymrat konungen, om ej kronan ägde en enda stake; och 1654 beskyllde Magnus Gabriel de la Gardie Axel Oxenstierna för att ha inplantat hos drottning Kristina, att en konung ”ej av spannmåls- eller smörränta utan tullar och acciser subsistera skulle”.
Vissa av Gustav Adolfs utvägar för att skaffa staten penninginkomster voro också ganska betänkliga, även om de anknöto till fullt naturliga utvecklingslinjer och delvis nära slöto sig till just de tendenser, som redan hundra år tidigare hade framträtt på fastlandet. Genom inflyttningen av kapitalstarka holländare och västtyskar uppstod en möjlighet för staten att få låna på jämförelsevis betryggande villkor, och i nära sammanhang härmed ordnades exporten av landets stapelvaror, framför allt kopparn, som i huvudsak för statskassans räkning uppdrogs åt särskilda handelskompanier. Den mest djupgående brytningen med Gustav Vasas verk bestod emellertid i utarrendering av nästan hela den ordinarie räntan emot kontant betalning. Förvandlingen av naturainkomsterna till penninginkomster blev då förpaktarnas affär; de fingo
