driva handel med skattepersedlarna och tillhandahålla kronan likvid köpkraft. Faran av missbruk var emellertid här uppenbar, ty nästan mer t. o. m. än det gamla feodalsystemet skapade arrendeväsendet fara för allmogeförtryck; och motståndet blev även så starkt, att denna nyordning helt och hållet måste upphävas under förmyndartiden. Emellertid kvarstod oförändrad önskvärdheten av penninginkomster för staten, och den på naturalhushållningen uppbyggda förvaltningens grundvalar undergrävdes omkring 1600-talets mitt allt mera genom avsöndringarna av kronans och kungahusets jordegendom liksom av naturainkomsterna i form av rena gåvor eller förläningar utan motprestation. Hur betänkliga verkningar denna utveckling än i övrigt medförde, är det uppenbart, att den måste bana väg för skatter i penningar som huvudkälla för statens inkomster och därmed för moderna förvaltningsformer.
På alla punkter innebar då Karl XI:s politik en våldsam regressrörelse, tillbaka till förvaltningen på naturahushållningens grund. Genom reduktionen sattes konungen ånyo långt mer än under den närmast föregående tiden i stånd att enligt det medeltida idealet ”leva av sitt eget”; och genom indelningsverket bundos skatteinkomsterna i stor utsträckning vid bestämda utgifter. Den orörlighet, försvaret på detta sätt fick, var efter allt att döma oförenlig med de militära kraven omkring sekelskiftet vid år 1700 och måste också i stor utsträckning åsidosättas under Karl XII:s krig; men efter freden återupprättades systemet och förblev sedan som bekant en hörnsten i den svenska förvaltningsbyggnaden nära två hundra år framåt.
