ett rikt folk jämsides med en fattig stat, lika väl som tvärt om.
Detta följer utan vidare av att statens hushållning blott är en del — och en till sin storlek obestämd del — av hela samhällets hushållning. Statshushållning i trängre mening är vad det nu gäller, men därvid de verkliga finanserna och ej deras yttre form — ej brist eller överskott i budgeten utan realiteten: vilka och huru stora materiella tillgångar som stodo till statsledningarnas förfogande, närmast för krigsändamål.
Själva grundvalen härför kan visserligen aldrig vara väsentligt annat än nationalinkomsten eller de varor och tjänstbarheter, som samhället dag för dag frambringar, ävensom folket självt eller soldatmaterialet. Men det gäller att göra detta användbart för statens eller krigets ändamål, att mobilisera det, och den uppgiften är i krigstid ingalunda lätt. I krig behövas nämligen helt andra slag av varor och tjänster än i fred, kriget kräver följaktligen en omläggning av hela den ekonomiska verksamheten. Detta förutsätter i de flesta fall, att den offentliga hushållningen får svälla ut starkt på den privata hushållningens bekostnad, men det kräver något mer därjämte, nämligen att produktionen inriktas på nya uppgifter.
Därvid är den ekonomiska organisationens och närmast statsinkomsternas beskaffenhet av största vikt. Ju mer statens inkomster tillhandahållas in natura, desto mer bunden är staten i fråga om riktningen av sina åtgöranden, desto större hinder möter den för kriget behövliga omläggningen. Ju mer statens inkomster inflyta i ”allmän köpkraft” eller penningar, d. v. s. äro i stånd att inriktas på vad slags varor och tjänst-
