barheter som helst, desto lättare och snabbare går det däremot att ge det ekonomiska livet dess nya riktning. Genom att inrikta den totala efterfrågan på nya punkter och draga den från de gamla framkallar staten nämligen produktionens utsvällning i den förra och sammandragning i den senare riktningen, medan staten i händelse av naturainkomster är avskuren från den ena lika mycket som från den andra av dessa två sinsemellan oskiljaktiga förändringar i samhällslivet. Allt detta är närmare utvecklat i föregående uppsats.
Betydelsen härav var på ett sätt mindre i äldre tider än nu, nämligen så till vida, att krig i någon mån utgjorde staternas normala tillvarelseform och omläggning så till vida blev obehövlig. Men just i fråga om Sverige var detta som bekant just i slutet av 1600-talet undantagsvis icke fallet; vårt land hade före nordiska krigets utbrott åtnjutit en enastående 20-årig fred. Det egendomliga och ej tillnärmelsevis tillräckligt beaktade — även här torde Hjärne ha varit den som först påpekat saken — är nu, att denna fredsperiod nyttjades för att inom statsfinanserna utvidga naturahushållningen, såsom också utvecklats i den nästföregående uppsatsen. Därigenom mer än på något annat sätt skapade Karl XI:s statsfinansiella politik en fredshushållning och en försvårad anpassning efter krigsförhållanden: indelt armé, försummade fästningar, orörliga statsinkomster och bunden statsförvaltning. Det var sålunda ej trots utan på grund av Karl XI:s stora finansreform som Sverige fick så stora finansiella och organisatoriska svårigheter under Karl XII, nämligen på grund av omläggningens egendomliga och reaktionära form.
