säga reala utgångspunkter bleve i stånd att bekräfta eller vederlägga dem.
De akuta svårigheter, vari en fastlandsstat alltid hamnade så gott som omedelbart efter ett krigsutbrott, föranledde nu i många länder en högst karakteristisk åtgärd, nämligen bildandet av en krigsskatt i reda penningar. I Frankrike skapades den t. ex. av Henrik IV och Sully, i vårt eget land äro herr Eskils gemak under Gustav Vasas tid och valvet Elefanten under Karl XI:s välkända företeelser, medan Brandenburg-Preussen började tidigt och slutade senare än något annat land, i det att krigsskatten i Spandau icke blott fanns vid världskrigets utbrott 1914 utan till och med hade förstärkts under den allra närmast föregående tiden.
Hela denna utväg var emellertid ganska betydelselös och det av lätt förklarliga skäl. Ty vad man behövde och behöver för att föra krig är ingalunda de tre till leda upprepade tingen ”pengar — pengar — pengar” utan i stället vad som kan fås för pengar. Vad det föregående har visat är visserligen betydelsen för näringslivets anpassning av att särskilda verktyg, penningar, användas för betalningen och bytet, men däremot innebär det icke alls, att vad man lever av vare sig i ett krig eller eljest är själva dessa betalningsmedel. De äro ett verktyg av största vikt men ingenting annat. Och om de blott fullgöra denna sin uppgift som verktyg, d. v. s. som betalnings- och bytesmedel, på ett tillfredsställande sätt, så är deras beskaffenhet i övrigt likgiltig.
För landet som helhet (regering och enskilda tillsammans) ökas vad som kan fås för pengar ej genom en skatt i form av ädel metall annat än i den mån