skatten exporteras i utbyte mot varor från andra länder, vilket man allt sedan Medeltiden med karakteristiskt oförnuft har sökt hindra framför allt i krig. För staten åter äro sedlar eller mynttecken lika effektiva medel som klingande mynt att draga till sig varor från undersåtarna. En dylik ökad emission av sedlar eller mynttecken leder visserligen på endast alltför välkänt sätt till prisstegring och alla därmed sammanhängande olägenheter; men detsamma är fallet också med utsläppning av en skatt i metalliskt mynt, och i båda fallen i alldeles samma proportion till beloppets storlek. Det är också betecknande, att den senaste krigsskatten, den i Spandau år 1914 (205 eller möjligen till och med 240 mill. riksmark i guld), över huvud taget aldrig kom till användning utan blott fick utgöra rent nominell ”täckning” för oinlösliga sedlar, som i alla hänseenden skulle ha haft samma verkan utan denna s. k. täckning.
Kanske är det nu påpekade likväl icke huvudsaken i fråga om äldre tiders krigsfinansiering. Ty en krigsskatt, som verkligen utgives — och detta var som regel fallet med äldre tiders skrinlagda myntmängder — har likväl åtminstone den fördelen framför en emission av sedlar eller mynttecken att ej försämra landets mynt i förhållande till andra länders eller till myntmetallen. Som regel kom nämligen en dylik ökning i den utelöpande mängden av metalliskt mynt i ett land, med därav följande nedgång i dess köpkraft gent emot varorna — alla drakoniska förbud till trots — att driva en del av myntet över till andra länder och i utbyte däremot draga in varor till det förstnämnda landet, ehuru omfånget av dessa förskjutningar sällan kan ha varit
