sig från de högsta ämbeten till de lägsta.[1] Främst gällde det domstolarna, från presidenter och bisittare ned till rättsbetjänte. För parlamenten (domstolarna) i Rennes och Toulouse såldes på en gång ämbeten till ett värde av 1⁄2 mill. livres för vartdera, medan intendenten i Bordeaux lyckades få en domstolspresident att köpa en plats som råd (conseiller) åt sin son, som just lämnat skolan. 1689 uttalade finansministern sin glädje över, att kanslern (justitieministern) icke längre fordrade hänsyn till vare sig börd, ålder eller studier i fråga om de sålda domarplatsernas köpare. Det var emellertid ingalunda endast rättskipningen som behandlades på detta sätt. Finansförvaltningen själv, vars betydelse man minst av allt kunde underskatta, var ett offer för sitt eget system, så att t. ex. de två platserna som directeur des finances, finansministerns närmaste medhjälpare, såldes för 800,000 livres pr st. och likartade ämbeten ända upp till 1,000,000 livres. Kommunala befattningar såldes likaledes i mängd. Man inser lätt, vilken inverkan på förvaltningens effektivitet dylikt skall ha haft, det utgjorde ett slags återfall i den feodalism, som det moderna och främst just det franska kungadömet gjort till sin uppgift att utrota. Och den administrativa oduglighet, ohederlighet och insub-
- ↑ I de få fall, där någon jämförelse här göres med nutida penningbelopp, åsyftas därmed blott ekvivalenten i metallinnehåll. Penningvärdet eller köpkraften blir sedan en sak för sig. Den är alla ekonomiska historikers och många andra historikers förtvivlan; möjligen kan man för att få ett ungefärligt intryck räkna med att samma mängd silver (eller, mer exakt uttryckt, den mängd guld som motsvarar silvermängden enligt utbytesnormen mellan guld och silver vid övergången till effektiv guldmyntfot) hade 31⁄2 gånger så stor köpkraft omkring år 1700 som före krigsutbrottet 1914. Det skulle i grova drag betyda, att 1 livre. var värd 5 à 51⁄2 francs i 1914 års penningvärde.
