ordination, som blev en följd av detta och annat, ledde uppenbarligen till ytterligare ökning i det finansiella virrvarret.
Direkt betungande och trakasserande på allt näringsliv verkade åter oräkneliga nyinrättade och sålda ”ämbeten”, som delvis kunna betecknas som monopol för olika yrkesutövningar, delvis åter utgjorde näringskontroll, med ”finance” som mer eller mindre oblandat syfte. Dit hörde t. ex. den redan traditionella försäljningen av mästarrättigheter (utan föregående lärlingsskap eller mästerprov) i olika yrken, men därjämte de otroligaste näringsmonopol, såsom kolvägare, kalvhandlare, ostronhandlare, vilthandlare, ärftliga barberare-perukmakare, hårförsäljare, eller av den kontrollerande typen klädesmätare, klädesvisitatörer, oljekontrollörer, ölprovare, pappersmärkare etc. etc. En lista på ”ämbeten” av betydelse för handel och industri 1689—1714 hos den franske ekonomiske historikern Levasseur (Histoire des classes ouvrières et de l’industrie en France avant 1789) upptar nära fyra stora sidor med petitstil och omfattar 137 olika slag, med ibland ända till 400 tjänster av ett enda slag, sammanlagt säkerligen många tiotusental dylika tjänster blott under den ifrågavarande tjugufemårsperioden. Åtskilligt härav verkar som ren humbug och kan knappast ha tjänat andra intressen än titelsjukan, t. ex. ärftliga begravningsutropar-åldermän (jurés crieurs héréditaires d’enterrement) eller hedersdomare (conseillers du point d’honneur). Det var med hänsyn till denna sistnämnda grupp som en hovman parafraserade en bekant sats på följande sätt: när konungen gör ett ämbete, finner Gud alltid ett nöt som köper det. Vid ett
