annat tillfälle (1693) medgav dåvarande finansministern Pontchartrain öppet det oförsvarliga i hela systemet men förklarade, att han trodde det skulle bli nödvändigt att sjunka ännu djupare och slutade: ”En attendant, faisons donc ce mal-ci.”
Vuitry återger en beräkning, att 40 000 nya ”ämbeten” på detta sätt skapades mellan 1691 och 1709. De överlämnades som regel till försäljning genom kronans finansagenter, varom mer strax; med hjälp av intendenterna i olika provinser bjödo dessa ut ”handelsvaran” (marchandise), som finansministern själv kallade ämbetena, och sökte skaffa hugade spekulanter. En mängd ämbeten innebar uteslutande obehag för alla parter och tillkom endast för att de därav mest besvärade själva skulle köpa ämbetena och nedlägga dem; det var fallet främst med en mängd kontrollantbefattningar, som alltså då utgjorde rent spegelfäkteri, men också ofta med nya privilegier på yrkesutövning, som skulle ha begränsat de befintliga utövarnas monopol. Att staten på detta sätt hade sålt sin rätt att skapa nya tjänster, hindrade den emellertid ej att ett eller annat år efteråt upprätta dem igen, när någon ånyo var villig att köpa dem, utan att de ursprungliga köparna därför fingo sina pengar tillbaka. I andra fall indrogos tvärt om de förut skapade ämbetena såsom överflödiga, men likaledes utan återbetalning och likaledes utan att detta hindrade deras återupprättande längre fram till förmån för nya köpare. I andra fall uteblevo lönebetalningarna helt eller delvis, i Frankrike likasom annorstädes, alldeles oavsett att ämbetena och därmed anspråken på lön voro köpta av sina innehavare. När det ej på annat sätt gick att få nya ämbeten, t. ex. vid
8. — Heckscher, Ekonomi och historia.
