Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs
123
STATERNAS FINANSIÄRER

borgerskapets lyx svarade detta med påpekningen, att en lista på högadliga damer som icke härstammade ur deras krets skulle taga föga papper i anspråk. Traditionen om l’ancien régimes exklusivitet tillhör i allt väsentligt mytens område, så snart det gällde personer som hovet behövde för sina ändamål.

Å andra sidan var intet mer prekärt än en dylik storfinansiärs ställning, ty den vilade på förbindelsen med en stat, som ej visste vad det betydde att hålla sitt ord. Vilken dag som helst kunde det ställas de mest enorma och oväntade krav på dem, och om dessa ej fylldes, var det överhängande risk att förtroendet övergick till andra, vilkas fordringar på statskassan då fingo företrädesrätt. Därefter var den förres fordran ej mycket värd samt bankrutten som regel oundviklig, enär staten ej längre ingrep till den fallne favoritens förmån genom hinder för rättens gång, vilket en gynnad långivare däremot alltid kunde påräkna. Också om man i tid hunnit draga sig ur spelet, återstod alltid faran för de rättegångar (inför specialdomstolar, chambres de justice) mot tidigare långivare, i verkligheten statsbankrutter, som tid efter annan företogos. När det då visade sig, att les traitants tagit enorma provisioner eller räntor, såsom givetvis alltid var fallet, lade man helt enkelt beslag på deras förmögenhet, och storfinansiären kunde då dö i fattigdom eller i fängelse; det sistnämnda var t. ex. fallet med Fouquet. Vad vi i Sverige kalla reduktionen hade så till vida många motsvarigheter i Frankrike liksom i andra fastlandsstater, men dess verkan var ganska undantagslöst, på det ena stället liksom på det andra, att ytterligare försvåra och fördyra statens kreditanskaffning i framtiden.