den förra att hålla sig bestämt på avstånd. Därför blev Laws Mississippisvindel 1720, byggd på en i sin plausibla felaktighet intressant ekonomisk teori — att sedlarna bevara sitt värde, så länge deras mängd blott växer i förhållande till efterfrågan på dem — det första försöket i stor skala. Följderna av den enorma sedelfloden verkade till den grad avskräckande, att intet nytt försök gjordes i Frankrike förrän med assignaterna under revolutionen (varom mer i den sista uppsatsen) — på samma sätt som Palmstruchska bankens (f. övr. betydligt lindrigare) erfarenheter i stort sett avhöllo Sverige från pappersmynt långt in på Frihetstiden.
I stället hade man en annan, med pappersmyntfinansieringen mycket närbesläktad och sedan årtusenden beprövad utväg: myntförsämringen. Det var Frankrikes specialitet sedan Medeltiden och företrädesvis när stora utbetalningar förestodo; när staten hade inkomster att vänta, övergick man helt lugnt till för allmänheten lika ruinerande myntförbättringar. Allt detta kunde ske och skedde också ofta genom verklig ommyntning, sålunda genom ändring i myntets skrot och korn, halt av ädel metall (vanligen silver). Men det kunde ske ännu mycket enklare och billigare därförutan, genom förändring blott i myntets räknevärde. Livren var nämligen ej ett slaget mynt utan blott en räkneenhet, och genom att låta det slagna silvermyntet, écu, innefatta ett växlande antal livres var man i stånd att med ett penndrag genomföra hur många ändringar i penningvärdet som helst, i synnerhet som det strängeligen påbjöds att alla avtal skulle ingås i livres. Vad man därigenom tillät sig hör till det otroliga. Ej mindre än 72 (sjuttiotvå) dylika ändringar företogos nämligen
