s. k. järnstämplarna — samt det därmed nära förbundna ”järnvräkeriet”, varigenom dåligt järn ”vräktes” eller förklarades förbrutet, oavsett om det varit avsett för export eller för inhemsk avsättning.
Kanske mest typisk för det sätt varpå medeltida idéer överfördes på förhållanden, som voro rätt olika de medeltida, var till sist regleringen av arbetsförhållandet, hammarsmedsordningen. Skråväsendets system, som uppkommit såsom en ordning för självständiga hantverksmästare i direkt förbindelse med kunderna eller marknaden, var här förvandlat till ett arbetsförhållande under utomståendes erkända och självskrivna företagsledning. Mästaren blev, i stället för att som inom hantverket vara sin egen, en lönarbetare hos bruksförvaltaren eller hammarpatronen, men likväl underställdes han på samma sätt som hantverksmästaren en särskild ålderman, tjänstgjorde vidare som bisittare i bergstingsrätten, gjorde mästerprov och hade under sig mästersven (gesäll) och lärdrängar.
Delvis ha dessa bestämmelser satt mer eller mindre outplånliga spår hos vår bergshantering. Särskilt gäller det kvalitetskaraktären, som i mångt och mycket innebär, att vad som i alla länder utgjorde det normala under 1600- och 1700-talen, hos oss blivit bevarat också därefter. Till större delen har den gamla bergslagstiftningen dock sin betydelse huvudsakligen genom vad den gjorde av sin egen tids bergshantering. Det är framför allt fallet med den kvantitetsbegränsning, som på de mest olika vägar blev dess utmärkande drag och som kom att få avgörande betydelse för den svenska brukshanteringens hela ekonomi på grund av det skick, vari världens järnindustri befann sig innan
