de stora uppfinningarna under senare hälften av 1700-talet hunnit ombilda alla led i produktionsprocessen. Det är denna sida av vår brukslagstiftning, sedd i samband med förhållanden på den utländska marknaden, vilka voro avgörande för en stor del av vår ekonomiska utveckling, som här skall bli föremål för en översikt i stora drag. Därvid ha de redan antydda sidorna av regleringen medverkat, men tyngdpunkten låg dock på en annan punkt, som nu skall belysas.[1]
Det kanske mest betecknande uttrycket för den under 1600-talet ledande tanken i brukshanteringens reglering från statens sida kan man finna i några ord i 1683 års skogsordning om att ”Gud fast rikeligen haver täckts välsigna vårt kära fädernesland med åtskilliga metaller och bergarter, så att nya gruvor här och thär uppfinnas samt bruken märkeligen ökas och förmeras, men skogarne thär emot minskas och utödas”. Man var med andra ord fullt och fast övertygad om malmfyndigheternas tillräcklighet för alla rimliga behov, men däremot i lika grad ängslig för att skogstillgången skulle ta slut, åtminstone i landets mellersta och södra delar. Denna motsats kan sägas utgöra ledmotivet i hela regleringen.
Varpå den senare delen av denna uppfattning grundades under tider, då man skulle ha väntat långt rikligare, absolut och än mer relativ, skogstillgång än nu, behöver ej utvecklas närmare här, i synnerhet som dr Bertil Boëthius’ bok: Ur de stora skogarnas historia (Sthlm, Bonnier 1917), och även hans nyutgivna:
- ↑ Författningarna återfinnas i de s. k. bergsordningarna (Kongl. Stadgar, Förordningar, Privilegier och Resolutioner, ang. Justitien och Hushållningen wid Bergwerken och Bruken, Stockholm 1736; med tre senare fortsättningar), när ej annat anmärkes.
