om skogsbristen och de åtgärder den framkallat. Fram- ställningen av åtgärderna har sitt obestridliga värde och kan bestyrkas från en mängd andra håll.[1] Utomlands var det jämte järnhanteringen framför allt glasindustrien man ansåg nödvändigt att begränsa av hänsyn till bränslebristen, men inga mig bekanta utländska åtgärder hade den målmedvetenhet eller inriktning på lång sikt som fallet var med deras motsvarigheter i Sverige. Utan att egentligen kunna kallas originell har den svenska politiken därför intresse även utanför vår egen historia som bidrag till lösningen av ett internationellt problem.
Grundtanken i den svenska regleringen var icke blott skogsbristen i allmänhet utan, som redan antytt, skogsbristen särskilt i själva bergslagen. Det var helt naturligt, att åtgärderna mot skogsbrist på detta sätt skulle knyta sig till särskilda områden, ty en av de mer berättigade anledningarna till oron var transportens svårigheter, som uteslöto användning av avlägsnare skogstillgångar för en viss trakts behov. När detta behov då var särskilt stort, gav slutsatsen sig själv; och i bergslagen var det ovanligt stort. Där lågo gruvorna, med sina proportionsvis enorma bränslebehov; och hela lagstiftningen var byggd på hyttebrukets eller masugnsdriftens både lokala och till och med personliga samhörighet med gruvdriften; båda skulle utövas av ”bergsmännen”. Det låg därför i hela systemets
- ↑ De teoretiskt och historiskt lika kritiklöst behandlade uppgifterna om det faktiska läget hos Sombart få däremot tas med största reservation. Med klassisk enkelhet heter det t. ex. om virkestillgångarna: ”Im Anfang des 19. Jahrhunderts ist Skandinavien bereits ausgeraubt” — alltså ett halvsekel innan den svenska sågverksindustrien, det senaste halvseklets största svenska exportnäring, över huvud taget på allvar hade börjat.
