Att initiativet i varje fall närmast härstammar från Carl Bonde framgår av att just de nu citerade ordalagen återkomma i den första åtminstone mig kända förordningen i frågan (23 dec. 1636). Huvudpunkten däri är av så stort intresse och dessutom så hurtigt skriven, att även den kan förtjäna citeras: ”I Nora, Linde och Värmelands bergslager taga sig bergsmännerne före att bygga en hop med hamrar och smida en hop elakt järn på them, vilket järn fördärvar hela järnhandelen. The hava icke lärt thet ämbetet, utan theras ämbete är att vara bergsmän, och therföre hava bergslagerne av framfarne konungar bergsfrihet. En part understå sig att riva bort masugnar och sätta hamrer i staden (= i stället) igen, var uti kronan tager skada både på tionde järnet och järntullen. Ty thär the kolen, som smidas bort, brukas i masugnen, tå bliver mera järn ännu. Therföre befalla vi Eder nådeligen, att inom bergslagerne inge hamrar tillåtes att byggas, varken av bergsmän och hammarsmeder eller vem som thet helst begära kunde; Ty vi vele inge hamrar flere bestå i berörde bergslag än the som 1608 byggde voro, dock allena i (uppräknade bergslag); men utom bergslagen mågen I efter vårt brevs förra lydelse (?) låta av köpmän eller andre bygga. Men bergsmannen skall bliva bergsman, så här efter som här till.”
Temat i detta brev varieras sedan hundra år framåt, fastän konsekvenserna växla något. År 1649 upprepas först i ett brev (12 okt.) 1636 års förbud, under förklaring att det icke blivit åtlytt och med hänvisning till nödvändigheten av att bergsmännen, i stället för att ”hängla vid hamrarne, thess flitigare bliva vid theras
