blåsningar”, och å andra sidan till olämpligheten av att de ”inveckla sig uti borgerlig näring och hantering”. Redan samma år sex veckor senare (20 nov.) tas emellertid ett betydligt längre steg genom ett påbud, att nya ”verk” på vad ställe som helst i Sverige eller Finland, på vare sig krono-, skatte- eller frälsejord, ”antingen thär bergverk tillförene byggde äro eller ock här efter byggas kunne” sålunda ej blott i bergslagen skulle fordra Bergskollegii tillståndsbrev; blott i fråga om fyndigheter på frälsejord förekom en allmän reservation med hänvisning till (adels-) privilegierna. Med detta undantag, till vars räckvidd dr J. A. Almquists välkända monografi över Uddeholmsverken (Stockholm 1899) lämnar åtskilliga bidrag, hade därefter uppkomsten av nya bruk gjorts beroende av koncession. År 1664 (15 nov.) upprepades förbudet mot nya hamrar i områden, ”där blåsningar böra förrättas”, samt tillades ett förbud för bergsmännen att sälja kol till redan befintliga bruk därstädes, liksom åläggande för ägarna att hålla sig till egen skog; denna förordning blev den sedermera oftast åberopade. Fyra år efteråt vägrades tillåtelse åt Västmanlands bergsmän att kola åt hammarpatronerna, varom de förra ”enständigt ansöka”. I 1669 års bergmästareinstruktion upprepades de grundläggande bestämmelserna och tillades (§ 10) ytterligare ett förbud mot reparation av bergslagshamrarna, när de förfölle; i stället skulle Bergskollegium då ”icke obenäget finnas” att bereda en och annan hammarpatron utrymme utanför bergslagen. Följande år måste 1664 års resolution förnyas.
Under Karl XI:s egen regering beviljades vissa lätt-
