uppsats, skulle enligt sannolika om än ingalunda säkra siffror Englands stångjärnsproduktion ha sjunkit från 40 000 ton år 1612 till 17 350 ton år 1740, sålunda mindre än hälften; andra uppgifter visa flere gånger starkare nedgång. Dessa siffror förefalla så löjligt små i våra ögon, att man kanske rent av frestas att överskatta järnbristen i England; men vad läget relativt taget innebar framgår tydligt av en jämförelse med den officiella engelska handelsstatistikens i detta fall sannolikt ganska oangripliga siffror för järnimporten (meddelade i en bilaga till samma uppsats). I årligt medeltal utgjorde den engelska järnimporten: 1711—18 15 642 ton; 1729—35 23 391 ton; 1750—55 29 135 ton. Man ser alltså, att den fördubblats under loppet av 1700-talets förra hälft; och det kan knappast råda något tvivel om, att vid århundradets mitt betydligt över hälften av järnbehovet importerades.
Så snart Sveriges järnhantering kommit på höjd med den utländska metallurgiens dåvarande ståndpunkt, förelåg därför ett enastående fält för vårt land med dess ovanligt rena malmer och, alla klagomål till trots, större relativa bränsletillgång än något annat järnproducerande lands. Detta ögonblick kom, när dels den gamla direkta metoden, blästersmidet med sin produkt osmundsjärn, definitivt hunnit undanträngas, dels det medeltida tysksmidet vid hamrarna fått det nya vallonsmidet vid sin sida, d. v. s. från ungefär mitten av 1600-talet. Den svenska järnhanteringen fick då sin sedan aldrig förlorade exportkaraktär, väl icke genom den egentliga brukslagstiftningen, men indirekt genom Gustav Adolfs, Axel Oxenstiernas, Carl Bondes och Louis de Geers praktiska arbete på hammarver-
