ringen inom landet, men däremot icke någon monopolvinst för näringens idkare, i det att möjligheten till just denna utsvällning sätter alla sådana företag i gång, som utan förlust kunna producera. I vad mån de äldre företagen trots detta göra övernormala vinster beror åter på konkurrensens möjlighet att göra sig fullt gällande; bättre malm, bättre transportförhållanden, särskild duglighet o. s. v. måste dock frånsett detta skapa extra vinster.
Det kan därför påstås med ganska stor visshet, att den svenska järnhanteringen skulle ha haft möjlighet till en efter tidens förhållanden mycket stark kvantitativ utveckling särskilt under 1700-talet, om man icke hade lagt hinder i vägen därför. Detta har också vår nyligen avlidne metallurg, professor och sedermera generaldirektör Rich. Åkerman påpekat i sitt ännu i dag sällsynt upplysande presidietal i Vetenskapsakademien 1896 om den svenska järnhanteringens utvecklingsstadier (tryckt s. å. i Nordisk Tidskrift och med något ändrad titel i Jernkontorets annaler). Men å andra sidan skulle en dylik utveckling ha inneburit, att man avstått från de direkta monopolvinsterna för bruksidkarna; och man kan förstå, att valet skall ha varit svårt, så mycket mer som en vinst för landet i dess helhet genom monopol icke skulle ha varit teoretiskt utesluten, så länge monopolet varade, också om det ”världsekonomiska” resultatet aldrig hade kunnat undgå att bli förlust.
Det ligger implicite i vad som nu sagts, att monopol förutsätter produktionsbegränsning. Endast genom att göra tillgången mindre än vid konkurrens kan man hålla priset högre än vid konkurrens. Ett ovanligt
