typiskt exempel från vår egen tid på just detta slags nationella monopol, som gjorts effektivt genom statens ingripande, var det statsgaranterade tyska kalisyndikatet före kriget, gällande en vara, på vilken Tyskland då hade i det allra närmaste världsmonopol, fastän det nu är brutet. Här hindrades konkurrens mellan de olika verken, och priserna höllos uppe, särskilt vid export, så att landet kom i tillfälle att fullt tillgodogöra sig sin monopolställning. Den enda väsentliga olikheten mot förhållandet med den svenska järnhanteringen på 1700-talet — frånsett att världsmonopolet på kalimarknaden var långt mer fullständigt — bestod i att kaliverken genom tidigare konkurrens blivit så många och i vissa fall så litet lönande, att produktionsbegränsningen erbjöd betydligt större svårigheter än fallet var med de svenska bruken.
Nu har det redan från början här påpekats, hur närliggande just produktionsbegränsning var vid all äldre tiders näringsreglering. Den var till och med satt i system genom en ej minst i Sverige under Frihetstiden omhuldad tes, som närmast härstammade från den originelle, redan förut i denna bok omtalade tyske merkantilisten Johann Joachim Becher (1668). Enligt denna var det rätta varken ”monopolium” (produktion i en mans hand) eller ”polypolium” (även kallat ”kladdande”, d. v. s. oreglerad konkurrens) utan ”oligopolium”, d. v. s. produktionens fördelning på ett begränsat antal personer, som sålunda antingen direkt eller indirekt, genom näringslagstiftningens karaktär, fått sig den ifrågavarande ekonomiska uppgiften tilldelad. Hela den medeltida tanken att reglera produktionen på sådant sätt, att var och en skulle få sin
