ståndsenliga bärgning — vad Sombart kallat ”die Idee der Nahrung” — är i själva verket oskiljaktig från en strävan att hålla priset uppe genom produktionsbegränsning. Det innebar nämligen föreställningen om ett för bärgningen nödvändigt, rättvist eller ”skäligt” pris; och denna föreställning leder tanken omedelbart till den nya frågan: vilken bärgning är ”ståndsenlig”? Om brukspatronerna skulle sättas i stånd att upprätthålla den levnadsstandard, som blev den rådande exempelvis hos oss under Frihetstiden, så måste också järnpriset och därmed järnproduktionens kvantitet normeras till överensstämmelse därmed. Så till vida finns monopoltendensen alltså från början, och man söker förgäves tidpunkten för dess uppkomst. Men det hindrar icke, att man med fördel kan följa spåren till att dessa synpunkter blevo förhärskande i stället för de gamla, av den antagna skogsbristen föranledda restriktionerna.
Vad som i nuvarande sammanhang närmast intresserar oss är emellertid ej detta problem i dess allmänhet, utan dess tillämpning på en exportnäring med mer eller mindre monopolistisk ställning på den internationella marknaden. Härpå funnos många utländska exempel, ja, man kommer verkligheten närmast genom påståendet, att mycket få blomstrande exportindustrier under l’ancien régime voro utan dylika monopolistiska inslag; goda exempel erbjuder den sannolikt viktigaste av dem, klädesindustrien. Så påbjöd det gamla engelska exportkompaniet, Merchant Adventurers’ Company, mycket ofta begränsning i den mängd kläde, som var och en av de till kompaniet hörande, men självständigt exporterande köpmännen
