fick skicka ut; det kallades ”stint” (jämför det n. v. engelska uttrycket ”to stint”, att begränsa, hålla på förknappning). Mer karakteristisk är dock den franska regleringen av själva klädesproduktionen i Languedoc för export på Levanten; den fick sedan Colberts tid blott utövas av därtill särskilt privilegierade tillverkare och i bestämda kvantiteter, med noggrann kontroll före exporten. Likväl var det icke i något av dessa fall fråga om ett monopol på exporten i samma grad som för det svenska järnet under 1700-talet, närmast på den engelska marknaden.
Även Sverige hade åtskillig erfarenhet av till och med ganska utpräglade monopolförsök i fråga om exportvaror. Det bästa exemplet härpå erbjuder tjäran, som utgjorde en viktig vara för sjömakternas krigs- och handelsflottor och varav Sverige-Finland under 1600-talet var nästan ensam leverantör. Denna ställning tillgodogjordes genom de ofta förnyade tjärkompanierna — skildrade av lektor Fyhrvall (i Historiskt bibliotek 1880, särtryck som akademisk avhandling) och från internationell synpunkt berörda i nästa uppsats — på ett sätt som intet lämnade övrigt att önska i fråga om hårdhänthet. Resultatet var emellertid i detta fall ej uppmuntrande för Sverige, ty slutet blev, att England genom premiering av de amerikanska koloniernas tjärproduktion från början av 1700-talet till stor del lyckades täcka sitt behov därifrån. Tjärhandelns öde tjänstgjorde därför i Sverige närmast som varnande exempel; men det är också att märka, att vad som därvid förekommit var ett verkligt organiserat exportmonopol i kompaniform, vilket vid den tiden ej tillhörde den officiella politiken i fråga om
