veringar av mig): ”där tvärt om stångjärnet är en kurant vara och säkrare att finna sin räkning vid; varav nu dessa tider hänt är, att så stor möda man haver att uppbringa nya manufakturverk, så svårt haver man på andra sidan att hämma den myckna bruksbyggnaden som åstundas på det simpla järnsmidet, varandes till befara, där stångjärnstillverkningen skulle ännu tid efter annan märkeligen förökas, att därav kunde i längden följa en stor skada, och varan komma i vrak”. Längre fram i berättelsen omtalas också en viktig överläggning, som Kammar-, Bergs- och Kommerskollegierna haft år 1689 — sålunda alldeles samtidigt med de stora ”utrivningarna” av bergslagshamrar — ”hur man skulle sätta det här uti riket tillverkade järnet uti ett skäligt pris”; och att därmed menades ett pris, som var tillräckligt högt, framgår av den omedelbara fortsättningen: ”utan att järntillverkningen skulle därigenom löpa något äventyr att här avstanna, oss själva till last, då vi därtill inga avnämare ifrån utrikes orter bekomma”. Hänsyn till avsättningsmarknaderna var följaktligen också med och spelade till och med en mycket stor roll för frågan, i det att just dessa överläggningar resulterade i att dåvarande bergmästaren Eric Odhelius (Odelstierna) året efter utsändes på en längre resa till järnproducerande länder, som ”så belägne äro, att de uti sådan handel göra oss förköp”, med uppdrag — som han också fullgjorde — att undersöka deras vatten- och koltillgång samt dåvarande och framtida tillverkning, så att man kunde få klarhet i, om ”de främmande med tiden skulle kunna umbära det svenska järnet”.
Att man också redan under Karl XI lagt dessa syn-
