t. o. m. sådana monopolåtgärder som de holländska i fråga om ostindiska kryddor, nämligen att helt enkelt bränna upp en för stor tillgång; hans förslag är, ”att vi här i Sverige bragte vårt järn och koppar i pris på lika sätt som de utrikes stora banker hålla guld och silver, judarna juveler och ostindiska kompaniet specerierna i pris”.
I den form, Polhem påyrkade monopolisering, kom den emellertid icke alls till uttryck, men likväl togo de därpå riktade syftena ganska snart fast form under Frihetstiden; och det är mycket betecknande för det alltmer målmedvetna monopolsyftet, att de sålunda härstammade från den tid, då det svenska järnets ställning på den utländska marknaden var som mest enastående. Ett bland ledmotiven var därvid alltid att hindra järnets ”vanpris”. Men likväl är det ej fullt rättvist att betrakta monopolsyftet såsom alltid medvetet på samma sätt som det var exempelvis för Polhem, ty man skyddades till stor del från klar föreställning om vad som skedde genom sin brist på insikt i de ekonomiska sammanhangen. Ibland var utgångspunkten nämligen att stångjärnspriset icke sjönk utan tvärt om steg, och detta väckte sina särskilda farhågor. Ty det troddes skola bereda fruktade (fastän med ringa skäl fruktade) utländska konkurrenter, sådana som: Ryssland, Spanien och ”Västindien”, d. v. s. Englands amerikanska fastlandskolonier, insteg på marknaden samt ge anledning till tullförhöjningar och repressalier i England, såsom belyses i nästa uppsats. Stångjärnsprisets stegring var sålunda icke i och för sig statsmaktens syfte, men likväl ledde just denna prisstegring till nya monopolåtgärder. Ty dess orsak