lande till det minskade tackjärnsbehov, som förelåg för bruken på grund av hela lagstiftningen mot översmidet. Genom en ny förordning om stångjärnssmidet år 1753 förbjödos alla nya hamrar och all smidesökning på grundval av senare ansökningar än 1741, tackjärnshandeln reglerades nu för första gången för varje bruk till bestämda uppköpsmängder inom varje bergslag, och även malmförsörjningen åt hyttorna utom bergslagen begränsades. Vad som återstod i fråga om rörelsefrihet var numera, frånsett frälsehamrarna, knappast mer än dels rätten att utjämna smide, som ej motsvarade det tillåtna maximum (”undersmide”) ett år, med översmide ett annat år, dels också möjligheten att flytta smidesrättigheter från en plats till en annan. Det senare är en mycket intressant företeelse, som har sin motsvarighet inom alla monopolorganisationer — i vår tid exempelvis tävlan om att förvärva nedlagda och icke brytvärda gruvor utrustade med ”kontingent”, d. v. s. rätt till brytning, i det rhen-westfaliska kolsyndikatet. Rättigheten erbjöd i själva verket 1700-talets bruksidkare väsentliga möjligheter till utvidgning, eftersom givetvis många verk ej längre passade för produktionen; men därför vände sig restriktionsåtgärderna också däremot. 1766 (11 dec.) utfärdades sålunda ett drakoniskt påbud, som förbjöd ända till ansökan om smidesflyttningar vare sig vid eller mellan riksdagarna, vid 3 000 daler silvermynts vite; endast för ståndsprivilegierna gjordes som vanligt reservation.
Slutligen sattes kronan på verket genom 1784 års förbud (22 okt.), vid 1 000 riksdalers vite, att ”drista med... ansökningar om tillökningar i stångjärns-
