smidet.... inkomma”. Järntillverkningens absoluta begränsning inom sitt dåvarande omfång var därmed fastslagen som skyddad till och med mot ansökningar om utvidgning; genom föreningen med förbudet mot smidesflyttningar måste det rent av leda till successiv nedgång i den totala tillverkningskvantiteten. Och likväl gick ej ens det beslutet så långt som Brukssocieteten hade begärt. Dess yrkande innebar nämligen, att Kungl. Maj:t skulle ”för närvarande och tillkommande tider inskränka årliga stångjärnssmidet i riket inom nuvarande skeppundtal”, medan beslutet åtminstone inskränkte sig till förklaringen, att Kungl. Maj:t ”funnit årliga stångjärnssmidet i riket icke böra överstiga det redan därtill utsatta skeppundtal och inga tillökningar därutinnan kunna beviljas, så länge den allmänna järnhandeln i Europa behåller sin nuvarande ställning” — som för den svenska brukshanteringen just var alldeles ovanligt förmånlig.
Hur man eljest vill bedöma denna exploatering av ett nationellt monopol, kan det ej råda tvivel om att produktionsbegränsningen hade sin mycket stora del i brukskulturens enastående blomstring i Sverige under 1700-talet, varigenom ”titeln brukspatron fick klang, som nästan ingen privat sådan här i landet annars någonsin haft” (Åkerman). Ett enda exempel torde vara nog för att visa, vilka privatekonomiska möjligheter systemet skapade; exemplet är hämtat från dr Almquists framställning av Graningeverken (Stockholm 1909). Dessa verk, anlagda år 1673 tre mil norr om Sollefteå vid en väg, som blott i slädföre var farbar, med närmaste malmtillgång på Utö i Stock-
