serna slag i slag. 1803 års smidesförordning var i själva verket den första utlöparen av liberalismens reformarbete på brukslagstiftningens område, i det att, bland annat, produktionens omfång i allt väsentligt frigavs utanför bergslag; och de yttre förhållandena upphävde under de följande årtiondena själva förutsättningarna för den gamla ordningen — i mångas ögon rent av för hela den svenska järnhanteringen. Skulle denna kunna räddas, måste i alla händelser utrymme beredas för nya smidesmetoder på den gamla svenska härdfärskningens grund, d. v. s. närmast för lancashireprocessen; och t. o. m. detta förutsatte en ny lagstiftning. När de relativt tidiga reformatorerna Pehr Lagerhjelm och Emanuel Rothoff 1831 avgåvo sitt (1832 tryckta) ”Förslag till ändringar och stadganden uti bergsförfattningarne”, så bröto de emellertid — med all försiktighet i fråga om egna positiva förslag — oförbehållsamt staven över hela den princip varpå den gamla brukspolitiken var byggd, samtidigt med att de skarpt och träffande karakteriserade dess innebörd. Det heter t. ex. i deras yttrande: ”Järnprisets i världshandeln beroende av en inskränkt tillverkning hos oss är en sats, numera lika utan värde och försvarare; ty tidernas och andra länders erfarenhet och förhållanden bevisa, att man förgäves sålunda beräknar världshandelns gång och behov samt att åtgång beror på tillgång och pris och att en liten och jämn vinst i en stor skala är redbarare än en hög vinst i en liten skala.” Så föll steg för steg hela det gamla systemet, till och med i långt högre grad än de första reformatorerna själva någonsin hade åsyftat.
