måga”.[1] På denna punkt — man skulle nästan kunna säga: på denna enda punkt — rådde ingen meningsskiljaktighet mellan merkantilisterna och Adam Smith.
Denna synpunkt, sambandet mellan sjöförsvar och sjöfart, var emellertid så långt ifrån något för England egendomligt, att den fanns t. o. m. tidigare i andra länder. Utvecklingen i de nordiska länderna och närmast i Sverige var däremot självsagt jämförelsevis sen, ty under den senare Medeltiden fanns över huvud taget knappast någon annan nordisk sjöfart än den hanseatiska; men när den merkantilistiska sjöfartspolitiken kom till stånd i Sverige och Danmark, fick den en mer direkt inriktning på försvarsbehovet än t. o. m. var fallet i England.
Detta inslag gjordes hos oss under Gustav II Adolf och blott några få år efteråt i Danmark under Kristian IV. Gustav Adolfs ”punkter” om borgerskapet i Stockholm och andra städer 1619 inledas med den betecknande satsen att ”icke allenast handel och vandel utan ock dette rikes välfärd näst Gud består på seglats och skeppsfarten”, och redan två år förut togs det steg som skulle komma att prägla hela 1617 1600-talets sjöfartspolitik, nämligen särskilda, lägre tullavgifter för de väpnade handelsfartygen. Detta sätt att nå målet blev det karakteristiska för den nordiska sjöfartspolitiken i jämförelse med exempelvis den engelska. Det sammanhängde med örlogsflottans otillräcklighet i krigstid och dess därav följande behov av förstärkning, såväl genom adelns rusttjänst samt utkrävande av städers och allmoges skattskyldighet i
- ↑ Wealth of Nations bok IV kap. II (prof. Sommarins övers. II, sid. 26 f.).