form av fartyg som handelsflottans användning för direkt militär krigstjänst. I överensstämmelse härmed bildades också år 1629 ett skeppskompani för att övertaga de 16 goda väpnade fartyg, dugliga till såväl örlig som handel, vilka borgerskapet åtagit sig att hålla konungen till handa.
Vad som ytterligare förtjänar uppmärksamhet är formen för understöd åt sådan sjöfart som samtidigt tjänade försvarsändamål, nämligen tullindringen. Detta var i sig självt en nyhet, ty hela användningen av tullpolitiken som annat än inkomstkälla för staten var i stort sett den äldre tiden och närmast Medeltiden främmande, ej blott i Sverige utan överallt. Hos oss kan man nog finna enstaka ansatser till handelspolitiska syften med tullpolitiken under Gustav Vasa och Johan III, men de äro av ringa vikt, och för att finna en tulltaxa med inriktning på produktionens behandling får man åtminstone gå fram till 1667. Redan femtio år förut hade emellertid tullpolitiken fått en uppgift i fråga om sjöfartens uppmuntran genom 1617 års redan antydda sjöfartsprivilegier, som utgöra begynnelsen till en merkantilistisk sjöfartspolitik efter linjer som sedan i stort sett skulle fasthållas ända till början av Frihetstiden.
Innebörden var i sig själv föga märklig, nämligen en differentiering i tullhänseende till förmån för borgare för deras egna varor, när de fördes på väpnade egna skepp med inhemsk besättning. Detta något invecklade system, som tydligen också innefattade en premiering av inhemska varuägare, förenklades sedermera definitivt genom 1645 års tullordning, som skapade 1695 vad som efter någon tid alltid gick under det kända
