namnet hel- och halvfriheten. Differentialtullsystemet blev därefter enbart ett medel till premiering av själva sjöfarten och därvid främst av sjöfarten med väpnade fartyg. Svenska krigsdugliga (”munterade”) fartyg åtnjöto nämligen en tredjedels avdrag i tullen för sina medförda varor (helfrihet), medan andra svenska far- tyg fingo en sjättedels avdrag (halvfrihet) och utländska fartyg voro ”ofria”. Som garanti för fartygens stridsduglighet föreskrevs bestyckning med 14 (efter Karl X Gustavs krig 24) kanoner, vidare vissa minimidimensioner, till en början ek som byggnadsmaterial, fastän vid brist på ekvirke senare även medgavs furu, och slutligen att fartygen skulle vara kravelbyggda, d. v. s. med kant vid kant lagda bräder (i motsats till klinkbyggda fartyg, med skifferformigt pålagda bräder).
Till den direkta premieringen av väpnade skepp kommo emellertid också andra synpunkter, nämligen iver att uppmuntra inhemskt skeppsbyggeri, inhemskt rederi och inhemskt sjöfolk. Sannolikt icke alldeles utan skäl såg man en fara i att under krig vara hänvisad till utlänningars fraktfart, och framför allt betraktades inhemskt skeppsbyggeri icke blott i allmänhet som något för varje land nödvändigt utan dessutom i synnerhet som en för Sverige självskriven näring. Sverige med Finland och Östersjöprovinserna var nämligen 1600-talets störste leverantör av skeppsförnödenheter (naval stores, fournissements de la marine) och mycket avundat av de andra makterna, särskilt England och Frankrike, för sin ställning i detta hänseende; det säger sig då självt, att denna eftertrådda möjlighet till utrustning av fartyg med inhemskt
