material skulle leda till åtgärder som voro avsedda att göra den till verklighet. I överensstämmelse härmed krävdes av ett fartyg, för att det skulle anses som svenskt och åtnjuta hel- eller halvfrihet, att icke blott ägare och besättning skulle vara svenskar utan fartyget dessutom vara byggt inom landet, det sistnämnda så vitt bekant vid den tiden en nyhet inom sjöfartspolitiken.
Hel- och halvfriheten kom tydligen snart att betraktas som ett viktigt led i det ekonomiska systemet, och när helfriheten upphävdes år 1679, dröjde det blott 41⁄2 år innan den ånyo blev återinförd. Icke desto mindre framträdde redan tidigt en djupgående svaghet i den direkta hopkoppling av sjöfartsintresse och sjöförsvarsintresse, som utmärkte den nordiska politiken, nämligen att krigsfartygens storlek befann sig i jämn tillväxt, samtidigt med att kofferdiskeppen särskilt under holländskt inflytande ansågos böra vara ganska små och lätt byggda. De helfria fartygen hade använts i örlogsflottan under Karl X Gustavs och Karl XI:s krig, i det senare fallet till ett antal av 41, men vid båda tillfällena uttryckte regeringen sitt stora missnöje med deras stridsduglighet. Om man betraktar följande siffror förefaller detta också allt annat än överraskande, i synnerhet när det tillägges, att 18 av örlogsflottans 41 fartyg under Karl XI:s förmyndare voro ”stora”:
| Lästetal | Längd i fot | Kanoner | |
| Föreskrivna dimensioner för helfria skepp (1661) | — | 120 | 24 |
| Faktiska medeltal för dessa skepp (1656) | 1573⁄4 | ? | 22 |
| Medelstort krigsfartyg | 200—300 | 100 | 30—50 |
| Stort krigsfartyg | 300 | 132 | över 60 |
