Det hade därför knappast varit rimligt, om den rent militära sidan av sjöfartspolitiken i längden hade fått hålla sig i sin ursprungliga form, t. o. m. om den ekonomiska politikens allmänna förutsättningar förblivit oförändrade.
2
Frihetstidsmerkantilism Frihetstiden innebar nu för sin del en stor förändring i det allmänpolitiska läget, vilket just på sjöfartspolitikens område ledde till en anmärkningsvärd förskjutning, trots att de merkantilistiska idéerna i och för sig voro oförändrade, blott något mer doktrinära än tidigare. Förändringen bestod just i att försvarssynpunkten och den allmänna politiken förlorade all betydelse för näringarnas reglering och syftet att göra landet rikt blev det enda avgörande. De stolta planer, som kommit till uttryck exempelvis i Kommerskollegii första instruktion av år 1651 och som gingo ut på att behärska hela Östersjöområdets handel, flytta spannmålshandeln från holländarnas till svenskarnas händer och i landet skapa stapelorter för alla mellersta och östra Europas varor, måste för alltid överges efter förlusten av Östersjöprovinserna, en god del av de tyska provinserna och tullfriheten i Öresund. Vad som nu slukade nästan hela intresset på detta område var den långväga farten, handeln och framför allt sjöfarten på avlägsnare länder, som tycktes stå öppen för alla folk. Men medan denna förut eftersträvats icke minst för att skapa en duglig flotta med svenskt manskap till rikets hjälp i krig, blev det nu endast tanken på fraktvinsten som behärskade sinnena. Kommerskollegii drivande kraft och riddarhusets främste talare i ekonomiska frågor på 1720-talet, assessorn Jacob von
