detta resultat, med den intressanta och nästan ”liberala” motiveringen, att ingen använde stora eller små fartyg av förkärlek för någotdera slaget, utan därför att de lämpade sig för hans särskilda handel.
Under Kommerskollegii överläggningar började emellertid en annan synpunkt än skeppens storlek dyka upp, nämligen att även de mindre fartygen kunde få helfrihet för råvaror ur första hand, och detta föreslogs just av de stora skeppens anhängare bland Stockholms borgerskap; på detta sätt kunde man också utestänga både de grova preussiska manufakturerna, som konkurrerade med de svenska, och lyxartiklar. Dessa syften med helfriheten hade endast varit sekundära under 1600-talet, men blevo nu de bestämmande. Från att ha haft ett ekonomiskt-militäriskt mål, blev den nu uteslutande en efter de ekonomiska föreställningarna omsorgsfullt avpassad handelspolitisk åtgärd.
Hel- och halvfriheten fick då (3 juli 1722) följande innehåll. Alla svenska fartyg oberoende av lästetalet fingo helfrihet: 1) vid import av alla varor som hämtades bortom Engelska kanalen, samt av ett stort antal drycker, viktualier och råvaror ur första hand i Nordsjön och Östersjön (efter en särskild förteckning som upptog såväl varorna som deras produktionsland) samt 2) vid export av svenska metaller och andra stapelvaror. Svenska fartyg med minst 50 läster fingo helfrihet även på alla andra varor, medan svenska fartyg under 50 läster fingo blott halvfrihet på sådana. Härigenom hade man således först och främst givit skydd åt den långväga sjöfarten samt exporten, därnäst åt varutillförsel ur första hand, vidare indirekt åt de inhemska manufakturerna, samt sist och minst åt
