lärorik redogörelse av en järnimportör och järnproducent i Birmingham inför en engelsk underhuskommitté av år 1737 var prima svenskt järn utanför tävlan, medan enligt hans mening sekunda svenskt stångjärn var något underlägset det bästa engelska järnet. Att järnmanufakturer under 1600-talet hade uppblomstrat särskilt i Birmingham och Sheffield, kan därför sannolikt, såsom den utmärkte ekonomiske historikern Mantoux anmärker, till stor del tillskrivas dessa städers goda läge i förhållande till Hull såsom importorten för det svenska järnet, och små och stora tecken tyda på att Sverige stod för den tidens medvetande som järnproduktionens mönsterland. Betecknande för tron på den svenska järnhanteringens överlägsenhet är exempelvis den (sannolikt oriktiga) traditionen, att järnvalsverken (slitting eller splitting mills), som utgjorde ett stort framsteg inom järnförädlingen, skulle ha kommit till England genom att denna industris skapare, stamfadern för ätten Foley, i djupaste hemlighet begivit sig till Sverige och där, förklädd till spelman, listat ut hemligheten.
Denna situation kunde icke anses odelat behaglig för England. Senast hade man under krigsåren 1717 och 1718, då importen av järn från Sverige var förbjuden och i den mån den förekom måste gå på omvägar, haft ett starkt intryck av vad beroendet av den utländska råvaran betydde, i det att den totala järnimporten hade gått ned till hälften mellan åren 1716 och 1717 (från 14 800 till 7 500 ton). Klagomålen över de engelska järnmanufakturernas betryck voro som följd härav både starka och ihållande. Den ställning som Sverige nu intog med avseende på järnet, hade
