rige, Danmark, Preussen och Ryssland — mot resterna av Nederländernas ekonomiska maktställning.
Ryssland slutligen var den fruktade konkurrenten i både järn- och tjäruexporten. Tsar Peter hade lagt ned oerhörd möda på att skapa en rysk järnindustri genom att själv studera industrien i utlandet, hemföra utländska, särskilt tyska ingeniörsofficerare och utlärda arbetare samt uppmuntra industrien efter de bästa mönster, icke minst svenska. Det tillgängliga materialets trovärdighet är visserligen ej lätt att bedöma, men det synes knappast kunna vara tvivel om att resultaten av dessa strävanden voro ganska imponerande, så att en ansenlig gruvdrift, järnförädling och i viss mån även järnmanufaktur uppblomstrade dels i Ural, dels i Moskvatrakten. Vid tsar Peters död 1725 uppgives antalet järnverk till 213, varav några med ända till 3 000 arbetare. Att industrien nått en ganska stor omfattning vid denna tid — siffrornas tillförlitlighet kan ej bedömas — framgår av att en liten export till England uppstod redan under Karl XII:s sista år (1716—18); och i början av 1730-talet, på kejsarinnan Annas tid, nådde exporten till England. en ganska betydande omfattning. Det ryska exportjärnet synes ha haft samma egenskaper som lägre kvaliteter av det svenska och användes längre fram i England för många viktiga ändamål, särskilt den betydelsefulla spikfabrikationen. Detta hör dock som sagt till en något senare tid.
Att en sådan utveckling skulle väcka oro i Sverige var helt naturligt. Man var ytterligt ömtålig för alla rykten om den ryska järnindustriens expansion samt fantiserade upp och trodde de mest otroliga historier
