under 1600- och förra hälften av 1700-talen och på olika sätt sammanvävd med sjöfartspolitiken, därför att det över huvud taget gällde, om utlänningar skulle få komma till landet för att avlämna och mottaga varor eller om detta skulle ske genom egna köpmän. Problemet var mycket gammalt. Det gällde vad man under Medeltiden kallade gästrätten, och jag har på annat ställe visat gästrättens betydelse som en av protektionismens historiska rötter.[1] Hos oss fick frågan om ”expediterna” sin största betydelse genom förhållandet till bergslagen. Den officiella näringspolitiken dikterades i Sverige framför allt av oro för att en större liberalitet skulle bringa järnindustrien och därmed vår allt annat dominerande exportvara i beroende av det utländska kapitalet; men dessa synpunkter motarbetades å andra sidan av bergslagsintresset, som önskade en livligare konkurrens om järnet och därför betraktade utlänningarnas bergslagsbesök med stor välvilja. Denna motsats, som genomgick en stor del av merkantilismens handelspolitik i Sverige, framkallade på detta område ganska stort vacklande. De stränga förbuden mot expediternas handel suspenderades ofta uttryckligen i vissa delar och synas dessutom faktiskt ha legat nere under en god del av 1600-talet, men de genomfördes plötsligt i hela sin stränghet 1695, förorsakande stor förskräckelse både inom och utom landet. Lagstiftningen kunde emellertid ej upprätthållas i denna form, begränsningen i köpmännens ”liggetid”, d. v. s. expediternas rätt att uppehålla sig i
- ↑ Protektionismens härstamning (Ekonomisk Tidskrift 1920, sid. 34 ff. — avsedd att ingå i en större framställning av merkantilismen som helhet).
