en parallel mellan den politiska och den ekonomiska friheten samt framhålla att expediternas fördrivande skulle skapa ”fördömliga monopolier”. De mindre stapelstädernas språkrör, handlanden Weduvar från Kristianstad, kunde förklara att endast ”handelens fria och obehindrade lopp” skapade gott köp, medan produktplakatet utdömdes genom den retoriska frågan, om det ”intet med bättre skäl ett monopolium än en fri oinskränkt handel skulle kunna kallas”. Slutligen anförde den officiella politikens organ, Kommerskollegium, i annat sammanhang som skäl emot en föreslagen åtgärd, att den ”skulle föra tvång med sig i handelen”.
Dessa voro de synpunkter som behärskade de handelspolitiska striderna i början av Frihetstiden. Frågorna voro invävda i varandra vid 1723 års riksdag, och särskilt den om expediternas handel löpte tidtals full- ständigt tillsammans med överläggningarna om produktplakatet.
Den 12, 19 och 22 mars 1723 behandlades första utskottets (avdelningens) betänkande i deputationen; i det sista av dessa sammanträden deltogo även tulldeputationens ledamöter och lantmarskalken. Så snart projektet blivit uppläst, tog en av adelns ledamöter, brukspatron Nordenfelt, till orda, uppenbart som språkrör för bergslagens intressen. Han framhöll, att innan förslaget kunde diskuteras, måste man ha klarhet i tre punkter: om landet verkligen vid 1724 års början kunde undvara import av salt på utländska fartyg utan att saltpriset stegrades; om andra länders fartyg kunde antas vara villiga att avhämta Sveriges produkter, då de måste nöja sig med barlast på hitvägen; och slutligen om man ej äventyrade vänskapen med främ-
13. — Heckscher, Ekonomi och historia.
