mande makter genom en sådan förordning. En annan av adelns medlemmar framhöll liknande synpunkter. De mindre stapelstädernas representanter voro tydligen ovänligt stämda mot förslaget, men vägrade att yttra sig, innan en annan fråga, som här kan förbigås, blivit avgjord. Prästerna och bönderna höllo sig nästan alldeles tysta.
Kritiken blev emellertid ej oemotsagd, och särskilt Spalding var outtröttlig i anföranden till förslagets försvar. På en förfrågan från ordföranden, om icke de större stapelstäderna redan hade tillräckligt med fartyg för saltimporten, svarade han käckt, att vad som ännu fattades, vilket ej vore mycket, ämnade de inköpa eller bygga, och han tillade oförsynt nog, att saken upptagits emedan det vore K. Maj:ts önskan att den skulle avgöras och därför anförts i propositionen till ständerna — vilket var alldeles osant. Vid det sista av de tre sammanträdena försökte han lägga hela sin auktoritet som fackman i vågskålen genom ett anförande, som i protokollet upptar 12 sidor och vari oviljan mot England fick starka uttryck, samtidigt med att han visade hur den svenska utrikeshandeln gått tillbaka.
Spaldings långa tal framkallade i sin tur ett skarpt svar av Nordenfelt, som förklarade, att alla önskade sjöfartens upphjälpande, men att frågan gällde, om antalet fartyg ännu vore tillräckligt; men han framhöll också med samma skärpa, att hela landets välmåga berodde på bergslagen; ”och icke dess mindre talas nu så häftigt däremot, för någre få handlandes enskylta nytta”. Yttrandet framkallade en häftig ordväxling med Grill och Spalding, som återkastade beskyllningarna för egennytta på brukspatronerna.
