hämta ifrån deras egna kolonier, plantager och handelsplatser”. Bestämmelsen blev därigenom betydligt mindre snäv än 1660 års engelska navigationsakt, ty denna riktade sig kanske främst just mot andra länders (d. v. s. Nederländernas) mellanhandel på kolonierna och förbjöd därför all import från främmande världsdelar med utländska fartyg samt utgjorde sannolikt i princip ett förbud också för engelska fartyg att hämta varor från andra länder än produktionslandet. I motsats härtill innebar produktplakatet såsom synes full frihet för utländska fartyg att införa varor från det egna landets kolonier och innebar till en början icke heller i något hänseende en begränsning i importen med svenska fartyg från vilket land som helst. Över huvud taget är det uppenbart, att man ej alls haft de engelska förordningarna framför sig vid produktplakatets avfattning utan blott åsyftat en tillämpning av deras allmänna princip.
Den svenska förordningen var emellertid anmärkningsvärt illa formulerad, och tolkningen stötte därför nästan från början på svårigheter. Redan uttrycket att ”de främmande” ej med utländska fartyg fingo hitföra andra än sina landsprodukter kunde läsas som om man i motsats till en snart hundraårig praxis tagit sikte på varuägarens nationalitet och alltså svenska varuägare kunde införa varor med fartyg av vad nationalitet som helst. Och begränsningen av förbudet till att med egna ”eller befraktade utländska” fartyg införa andra än egna landsprodukter tycktes indirekt utsäga, att man med egna eller befraktade utländska fartyg fick införa varor från produktionslandet, d. v. s. att ingen begränsning i användningen av utländska fartyg skulle äga
